Anton Kristiansson

Kullen och lupinerna

I ett annat multiversum
är vi fortfarande kvar
på marken mellan växterna på ängen
mellan lupinerna på kullen där vi satt
vallmoblommorna som sträckte sig mot evigheten
Det låg en husgrund lite längre bort
Vi talade med andarna som bott där
Så många hundra år av kunskap
Jag kisade mot solen som en mullvad
Och jag såg himlen som jag aldrig sett den
Molnen slingrade sig som sockervadd
Med världen kring mitt huvud som en blomsterkrans
Like bitterljuvt som pomerans
Och du kysste mig på munnen
Det smakade solljus eller saltlakrits
Som att blunda medan man flyter på rygg
Vinden rörde vid oss lättsamt men ändå allvarligt
Jag minns hur staden hade växt
Som att jag plötsligt kunde andas mellan tegelhusen
Som att dom inte längre kvävde mig
Samma kväll när vi vandrade i det sena ljuset

...

Även floden har ett namn
Precis som skogen som försvann

...