Björn Afzelius

Jag växte upp på landet, med den tidens enkla krav
På att respektera läraren, polisen, mor och far
Det var viktigt att va ärlig, belevad, hel och ren
Och om man levde enligt skriften kom man upp till himmelen

Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså
Man efterlevde lagen från det man kunde gå
Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal
Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har

Så var det då. Ja, så var det då;
Den tiden kommer aldrig mer igen

Så flytta jag till storstan, och tiden rann i väg
Snart var jag själv förälder, och mitt i en karriär
Så jag gjorde vad jag kunde för att lära mina barn
Dom värden jag bar med mej, för jag tyckte dom var bra

Snart reser mina ungar iväg mot framtiden
Sen kan jag bara hoppas dom reder ut förvirringen
När dom tvingas konfrontera min gammaldags moral
Med all den skit som pågår runt omkring dom varje dag;

Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark
Och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park
Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar
Och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna

För så är det nu. Ja, så är det nu;
Vad ska mina stackars ungar tro?