Finntroll

Jag såg min här av troll och vätte
Slappa spjut sa långt ögat mätte
Tusende kroppar alla döda och svala
Min armé i skuggan nu låg i dvala

Min armé i skuggan nu låg i dvala


Då sjöng honan mörk en sång av hat
Hon lovade bort gåvor, själar till mat
Åt en dyster ande ur springornas rike
En runa ristades aldrig skådats ett like

En runa ristades aldrig skådats ett like


Som en blixt i natten av eldens färg
En kraft som kväljde i kött och märg
En tunga av illdåd och sotig svärta
Nu hördes ett skrik av tusens smärta

Nu hördes ett skrik av tusens smärta


Skogens topp och klippans kant som värn
Svart som askmoln och skogens tjärn
Fjädrar nu spreta där skinnet voro
Till tiders slut de nu ropa sin oro


Så miste rivarn sin bror av kamp
De flög sin väg till världens kant
Av ett glömt och fasligt trolldoms dåd
Det förkolnade sinnet kände ingen nåd


Nu faller skyars svarta mästare
Slagsfältets kall och likets kyla
Än fulla av slagens rus och svekets hat
De gnaga utan ära på krigets ruttna mat
... till Tidens ände