Astrid Lindgren

Nu SKA JAG BERÄTTA om det märkvärdigaste, som jag har varit med om i hela mitt liv.
Det hände för två år sen.
Jag var bara sex år då.
Nu är jag åtta år.
Jag heter Britta-Kajse.
Fast det hör egentligen inte hit.
Mamma och pappa och jag bor i liten, liten stuga med en liten trädgård omkring.
Vår stuga ligger så ensamt.
Det finns inga andra människor, som bor i närheten.
Men utanför vår stuga går en liten smal landsväg, och i slutet på den vägen - långt borta - ligger det en stad.
Pappa är trädgårdsmästare.
Och varje onsdag och lördag kör han in till den staden och säljer grönsaker och blommor på torget.

Han får pengar för de där sakerna.
Men inte så värst mycket pengar.
Mamma säger att det är alldeles omöjligt att få pengarna att räcka till.
På den tiden - för två år sedan - så önskade jag mig så förfärligt, förfärligt, förfärligt att jag få en docka.
Jag brukade få följa med mamma och pappa till stan ibland på torsdagarna.
Det ligger en stor leksaksaffär vid torget där inne i stan.
Och varje gång jag kom i närheten av den affären,
så ställde jag mig och tittade på alla dockorna och önskade så förfärligt åt jag skulle kunna köpa en.
Men mamma sa att det var alldeles omöjligt,
för vi var tvungna att använda alla pengarna,
som pappa fick för grönsakerna,
till mat och kläder och annat som var nödvändigt.
Jag förstod att det var hopplöst för mig att få en docka,
men jag kunde i alla fall inte låta bli att önska.