Kent

Dom brände ner grönan och skolan står där ensam nu
cykelställen står tomma än trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträd i allen framför skolgården
Jag rör mig tyst, hör inte hemma här, jag är vålnaden
jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän
var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
(Verse 2)
dom gräver i parken och frosten i marken blir ett försvar
vid hörnet av kyrkan, där järnvägen går, har dom spärrat av
någon ligger i gräset med frostiga kläder, så stilla och vit
blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv
jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv
var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
var det dig jag såg, som ett spöke från döda drömmar
var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?