Blå Tåget

Bilens strålkastare lyser på parkeringsdäcket
Jag ser en ledig ruta
Men där ligger det en flicka på en skumgummimadrass

Hennes ögon fångar mig när hon kastar av sig täcket
Hennes ögon är så svarta
Hennes läppar är så mjuka men hennes röst är så hård och vass

Hon ropar åt mig: "Stanna! Stig ur bilen så får vi snacka
Det är så svart att sova"
Och plötsligt minns jag att jag sett henne förut

I finlandsbåtens cafeteria bakom en starköl och en macka
Hon var på väg till Sverige
Hon kom från norra Finland där alla jobben tagit slut

Nu talar hon med mig hur det är i Österbotten
Om Lapplands sommarnätter
Och när hon minns låter det så varmt om hennes röst

Men det var trångt och mörkt på ettan här som låg på nedre botten
Så hon flytta till sin P-plats
För rövinet och teven skänkte henne ingen tröst

Nu har hon sålt allting hon ägde och lånat ut sin våning
Här på däcket ser hon himlen.
Här är hon inte fången, ingen kan fånga henne mer

Och därför möts vi denna natt i en sorts kärleksfull förvåning
Hon tar min hand i sin hand
Vi sätter oss på täcket och så lägger vi oss ner

Och fastän måne och strjärnor har fyllts igen
av vårnattens mörklblåa bläck
så var det faktiskt mycket mycket längesen
jag såg så klart och var helt utan skräck

Ja det är inte särskillt ofta man träffar en vän
på en madrass på ett parkeringsdäck
när måne och stjärnor har fyllts igen
av vårnattens mörkblåa bläck